Nu har det drabbat mig igen...

 
... det dåliga samvetet...
 
Det kan slå till för minsta lilla.
Jag delar den förmågan med många människor, företrädesvis mammor. Tyvärr.
Tänk om man bara kunde skaka av sig det. Kasta bort det typ. Vissa kan, andra inte.
Jag kan inte.
 
Denna gång har det drabbat mig för att jag sått för gamla gräsfrön.
Jo, det är sant. Jag inser ju själv hur löjligt det är. Jag kan till och med le åt mig själv.
Men ändå. Det gnager lite, det gör det...
 
Jag är uppvuxen med att man sår prydnadsgräs till påsk.
I det vackra ljusgröna gräset placerar man sedan några äggskal och några väl valda kycklingar.
Så har jag själv fortsatt sedan jag fick barn. Med andra ord är det 19:e påsken jag sår gräs, precis som min mamma gjort för mig och mina systrar.
 
Så i år har jag misslyckats!
Helt galet! Hur kan man ens misslyckas med det undrar jag?
Av en liten påse gräsfrön används så klart bara en bråkdel varje påsk. Med andra ord har jag harvat på med samma påse i jag vet inte hur många år. När jag åkte bort några dagar tidigare i veckan instruerade jag pappan noga om hur han måste vattna dessa små frön två gånger om dagen. Han lovade att göra det. Han höll vad han lovat. Ändå var det inte ett enda himla grässtrå där i förrgår då jag kom hem!
 
Inte ens en grodd...
 
Yppade något om min teori om utifall det eventuellt kunde bero på att gräsfröna var flera år gamla. Pappan tittade på mig som om jag var från en annan planet, började sedan skratta (snällt förvisso) åt mig och menade att det är klart att det beror på det. Gräsfrön dör menade han. 
 
Nog var de döda alltid.
Det är här mitt dåliga samvete slår till.
Ja, inte för frönas skull så klart. Men för att mina barn för första gången kommer att ha en påsk utan prydnadsgräs. Vojne, vojne, hur ska det gå? Hur ska det kännas i deras små hjärtan undrar jag, mamman som är synonym med begreppet dåligt samvete.
 
För att rädda min heder och eventuella blödande hjärtan slängde jag jord och frön, lade sedan vackra stenar på ett fat och placerade till sist äggskal och söta kycklingar bland stenarna. Herre Gud, intalade jag mig själv, kycklingar knallar väl inte bara omkring på gräs heller! Det måste väl finnas kycklingar som föredrar vackra, handplockade stenar också tänker jag.
 
Grejen är att ingen av mina barn tycks sakna prydnadsgräset...
 
 
 
Inte ett dugg tycks de sakna det...

Att jag liksom inte bara...

 
... ger mig...
 
Varför, varför, varför måste jag alltid tänka att nu, nu minsann är det blodigt allvar?
Om man äntligen och till slut fått ett fotbollstokigt barn, då är det ju himla kul att faktiskt spela fotboll så här på vårkanten. Om man då dessutom får med storebror, två tonårskusiner och moster på att "dra ner till fotbollsplan" och spela lite - ja, men då tycker ju jag att det känns väldigt roligt. Jag menar, då vill ju även jag göra mål och så...
 
Men, om jag då plötsligt befinner mig i en situation där jag måste konfrontera min numer 15 cm längre och ganska många kilo tyngre son - hur tänker jag då när jag bara går på liksom...? Smartast vore kanske att bara kliva åt sidan och låta älskad son göra mål?
 
Men nej då. Inte.
Då får jag för mig att nej minsann, inte låter jag honom göra mål bara sådär.
Nej, jag går emot, hårt, målmedvetet. Tills...
 
PANG!
En stenhård 17-årings axel träffar vänster käke - vilken käftsmäll - och höger käkfäste gör ont som ja, jag vet inte vad. Vänster ömmar inte ens konstigt nog. Så är det det där med nacken. Nacken som är kass sedan fjorton år tillbaka. Som alltid är kass fast mer eller mindre olika dagar. Nacken fixar inte en konfrontation i en annars tokrolig fotballsmatch. Inte ens med sonen. Inte alls.
 
Där fick jag för att jag aldrig ger mig...
 
 
Grejen är att jag säkert skulle göra det igen, stupid me..

Om nästan hela påsklovet passerat...

 
... och lilla H inte träffat älsklings-Emil en enda gång...
Då längtar hon mycket!
 
Varför de inte setts har jag inget bra svar på. Det är liksom bara att ta tag i.
Men så rusar dagarna iväg, vi har varit borta några dagar och vips så har många, många dagar passerat.
 
Då blir längtan så stor, så stor.
Väl hemma efter några dagar hos moster, morbror och kusin tog lilla H tag i sin längtan.
På ett konstruktivt sätt. Hon skickade ett sms till Emil. Gott så!
 
Kruxet är att inget abonnemang är kopplat till Hedvigs "alfons" (läs *iPhone).
Det är enbart till för spel och skoj. 
Så det mycket längtansfulla och kärleksfulla sms:et gick aldrig fram.
 
Vi bjuder Emil på sms:et den här vägen istället...
 
 
 
Love is all tänker jag och blir lite rörd av hennes ord...