Jag packar, packar om...

 
... packar lite till...
Och känner mig lite vankelmodig.
 
Jag ska resa till Berlin imorgon. På reportageresa.
Med min klass. Det är nästan så att jag kan säga att jag ska på skolresa.
Den tanken är lite ovanlig för mig. Jag har mest skickat mina barn på skolresa de senaste åren.
Men nu är det alltså min tur. Det är jag som ska på skolresa. Fast jag föredrar nog ändå att kalla det för reportageresa när jag tänker efter. Det känns mer som något jag kan identifiera mig med.
 
Men så är jag kluven...
Å´ ena sidan känns det roligt. Roligt och spännande...
Å` andra sidan känns det lite oroligt och lite ledsamt...
 
Lilla H fixar inte så bra att jag är borta. Eller, hon har inte gjort det tidigare i alla fall.
Tiden går och hon har blivit stor på många sätt och vis. Men jag undrar jag. Sex nätter är en lång tid. Framför allt är sex nätter så pass många nätter att jag inte är säker på att hon förstår vad det innebär. Jo, Herre Gud, Hedvig räknar ju till sex och långt mycket mer. Hon har koll på att jag åker på onsdagen och kommer hem på tisdagen. Och hon är cool med det. Nu. I dagar räknat. Men kanske inte helt cool med det känslomässigt.
 
Så finns det de som ihärdigt talar om för mig att det nog minsann är bra för henne det här. Och bra även för mig. Dem vill jag gärna slå något hårt i huvudet på. Så känner jag.
 
För visst kan det vara bra att kunna vara ifrån varandra.
Och visst kan det vara bra att känna längtan och saknad efter varandra.
Men om det känns som en stor, stor sorg i en liten, liten kropp - vad är det då för bra med det undrar jag?
Vad kommer för gott utav det, som man inte kunde varit utan?
Och om det nu skulle vara så himla bra för oss båda av någon anledning, nog är väl sex nätter en väldigt lång tid att börja med? När sorgen och saknaden är så stor i en liten kropp.
 
Vi har  förberett lilla H i flera månader.
Först lite grann, och under de senaste veckorna ännu mycket mer.
På schemat på väggen i köket finns en lapp för hur många nätter det är kvar innan jag kommer hem. Jo, för hon tänker i nätter kring den här resan, lilla H. Varför har jag ingen aning om. Kanske är det mer greppbart? Jag vet inte, men i nätter räknar vi nu alla min resa.
 
Bredvid schemat hänger ett måttband bestående av bara sex centimeter. En för varje natt. På torsdag morgon kan Hedvig klippa av en centimeter och vips, så är det bara fem nätter kvar. När jag hängde upp måttbandet häromdagen och förklarade vad det var till för, tyckte Hedvig att hon minsann kunde klippa av alla centimetrar på en gång. Men nej, sade jag, det kan du ju inte göra. Du får klippa en för varje dag så att du kan räkna.
 
– Hellel så klippel ja´ alla nu så äl du hemma igen mamma!
 
Tänk om livet vore så enkelt. Om jag gör så här, så blir det så här.
En enkel, skön logik som jag tror skulle vara ganska härlig att leva med.
 
Nåväl... kanske går det toppen, hon är ju trots allt större än sist jag var borta...
 
 
 
Lite oroligt är det och ganska mycket ont gör det i alla fall...
 

En kväll...

 
 
... för 17 år sedan...
Kom han. Han kom och han tog mitt hjärta med storm.
 
Lilla älskade Ludde!
Från dag ett obönhörligt ett med sin mamma. Med mig.
Många är gångerna släkten skojat med honom om hur otroligt mammig han varit från den sekund han föddes.
Bara mamma fick trösta, bara mamma fick mata, bara mamma fick pussa bort det onda, bara mamma fick hjälpa, bara mamma fick hämta på natten när han längtade ifrån sin egen säng - till mammas...
 
Han som är född på bara 16 minuter. Han som fyller mitt hjärta med så mycket kärlek.
Han fyller 17 år imorgon och, som vanligt, fattar jag ingenting. 
Vart tog åren vägen liksom?
 
Lilla Ludde Pudde, lilla Ludde Lurv, som sedan klockan 20:51 den 21 april år 1997 haft en självklar del av mitt hjärta. Han som liksom bara satt fast vid mig från sitt livs första sekund. Han som kom klockan 06.00 varje morgon i flera år bara för att viska i mitt öra att han var vaken nu, han som alltid grubblat, som alltid stått upp för orättvisor och som vägrat gå på barnkalas hos barn han inte ansett vara snälla - han är liksom min och fyller 17 år idag!
 
Han som nu är 15 centimeter längre än sin mor och som gärna lägger en beskyddande arm om hennes axlar om så behövs. Han som delar mycket, om än inte allt, med sin mamma. Som ännu både kan skratta och gråta och tröstas av sin mamma - fast han är 17 år. Han som bör vara bland människor, med människor för det är där han gör sig som bäst. Det är där hans sociala och empatiska förmågor kommer till sin rätt.
Egenskaper som gör mig mer stolt än något annat.
 
Grattis älskade lilla Ludde...
 
 
Jag älskar dig till månen och tillbaka och flera varv runt jorden och mer än det...
 
       
        
      
      
 
      
 
 
    
 
 
       
 
   
 
 
 

Solen skiner...


... det är varmt och skönt...

Bikinin är på och tiden spenderas utomhus, det är så härligt. Det vi annars gör inne, gör vi istället ute. Äter, ritar, läser och leker.

Pappan skurar altaner för det vilda. Däremellan susar han till mormor'n och morfar'n och fogar klinkergolv. Mamman servar med fika och lunch. Bästa grannflickan Anna hoppar studsmatta, spelar fotboll och fikar tillsammans med lilla H. Rätt var det är traskar de två tjejerna över till Annas trädgård för att hoppa på hennes studsmatta.

När lunchen är klar traskar mamman samma väg för att be lilla H komma hem och äta. Men det har hon inte alls tid med eftersom hon rensar trädgårdslandet samtidigt som hon försöker övertala Annas mamma att hissa upp henne i flaggstången.

- Ja' kommel senale o ätel...

Mamman traskar lika lång väg tillbaka för att äta lunch med pappan. Så sitter vi där på solig altan, pappan och mamman. Ludde som nyss vaknat vill inte ha lunch. Lilla H vill hellre rensa trädgårdslandet hos grannen än att äta med mamman och pappan.

Själva sitter vi där i solgasset.
Det är då det slår mig: hon håller på att bli stor vårt yngsta lilla hjärta. Riktigt stor.

Hem traskade hon efter någon halvtimme, ivrigt undrande vad hon skulle få för lunch...

❤️

Jag satt bredvid med en kopp kaffe, förundrad över hur stor man är då man snart är tio år...